Havsnejonöga, en svensk urtidsfisk som håller på att försvinna

Länk till filmen:   https://www.youtube.com/watch?v=ug5xSXch-hs&t=15s

Ekologigruppens vattenekolog Håkan Björklund har lyckats filma urtidsfisken

Här visas en undervattensfilm om urtidsfisken havsnejonöga, men även andra skyddsvärda djur, vattenvård och fiskepolitik. Havsnejonögat är en 350-400 miljoner år gammal art, den fanns alltså innan dinosaurierna uppstod. Den är äldre än våra vanliga fiskar, benfiskarna, och har skelett av brosk. Den lever som parasit vuxen och suger blod från större fiskar eller däggdjur i havet. Men större delen av sitt liv filtrerar den plankton, nergrävd i sedimentbankar i åars eller floders lugnflytande partier.

Indikatorart för fungerande ekosystem

Eftersom den lever i flera olika miljöer och är beroende av friska ekosystem både i åar och i havet är den en bra indikatorart för att ekosystemen i både åar och hav fungerar. Ett bra bestånd av havsnejonöga visar därmed att det finns både fria vandringsvägar och friskt vatten i åarna, och havets fiskbestånd är i balans. Tyvärr brister det i alla delar i svenska vatten.

Paralleller finns med andra arter i andra delar av världen som håller på att försvinna på grund av liknande grundproblem. Ekosystem är ofta komplexa, och orsakerna till att en art försvinner eller hotas kan ofta finnas i misskötsel eller överutnyttjande av resurser som inte är uppenbara utan att titta på artens hela livscykel. En indikatorart som havsnejonögat är därför extra värdefull eftersom den visar på helhetens funktion.

Svenska marina ekosystem brister

Under lång tid, sedan 1960-talet, har ett överfiske i svenska hav varit ett stort problem. Det började på västkusten där bestånd av matfisk, dvs större fisk som torsk mm, fiskades alldeles för hårt. Tillsammans med övergödning av kustvatten där många yngel växer upp, med syrebrist och döda havsbottnar som resultat, försvann de fina fiskbestånden på västkusten. Än idag har de inte återhämtat sig. Överfisket fortsatte både i Öresund och Östersjön, och idag finns bara en spillra av de bestånd som fanns på 1950-talet. Beståndet av torsk i det tidigare torskrika Bornholmsdjupet av Östersjön har kollapsat, och små torskar har svårt att hitta mat nog för att bli fullvuxna. När rovfisken försvinner eller decimeras kommer mindre fisk att öka i antal och är effektivare på att äta upp djurplankton, som tex torsken behöver som unga. Det blir en ond spiral som bara kan brytas av stoppat fiske på rovfisk, och kanske utfiskning av spigg och skarpsill. Även gädda och abborre i kustnära vatten har minskat oroväckande även om mycket arbete görs för att öka bestånd av gädda och abborre på ostkusten, tex av organisationen Sportfiskarna. Och när spiggen blivit den vanligaste fisken i Östersjöns kustvatten äter de upp gäddors och abborrars rom och yngel.

Tidigare strategier vid minskade torskfångster har varit att minska minimimåttet, vilket fick till följd att nyrekryteringen av torsk blev ännu sämre. En torskhona på 1 kg lägger bara en bråkdel mängd rom jämfört en hona på 10 -15 kg.

Den storskaliga trålningen av sill, som går till fiskmjöl, är nog spiken i kistan som förhindrar möjligheten för rovfiskbestånden att kunna återhämta sig. Fiskmjölet används som foder till grisar, kyckling och odling av lax. Laxodling i öppna kassar i havet är en miljömässig katastrof, både för vildlax och kräftdjur i "närområdet". Men vad gör vi inte för billig mat, även om vi vet att det inte håller så många år. Politiker tänker alltid en mandatperiod framåt. Hade bönder agerat likadant hade vi snart inte haft någon mat. Men de äger sin mark och vet att man inte bara kan skörda. Man måste så också, och hålla marken bördig.

Kortsiktig förvaltning av haven är en tickande bomb. Det är inte bara badvattnet som förstörs, utan hela hav. Och även livet på land är beroende av havens välmående.