2016-11-22. Andra dagen i Quito, Equador. Kom i går kväll och var alldeles omtumlad av eftersviter av sjukdomar, sömnbrist o dygnsförskjutning. Men idag känns det bättre och vi är på bana igen. Fast på 3 600 m höjd är inte orken den normala. Man blir anfådd bara av o andas nästan, men vi vänjer oss väl.
Vi tog linbana upp på vulkanen Pichincha i stans utkant, tillsammans med Monika och Sonja, och utsikten är ju enastående. Fast på 4 100 m var det JOBBIGT att promenera, speciellt som jag såklart hamnade så jag var tvungen o "gå" upp för en brant slänt. Men det var värt varenda ansträngt andetag. Hit upp ska vi igen om en vecka fast på kvällen, det måste va hur vackert som helst med ljusen från 3 miljoners-staden när det är mörkt.En liten sväng på stan, sen var vi helt slut.
Tidigt upp i morgon för vidaretransport till Galapagos, där vi ska vara ca en vecka. Första dagen blir det kanottur, och landstigning på samma strand som Charles Darwin en gång gick iland.
2016-23. Då är vi på Galapagosöarna, närmare bestämt St Cristobal. Kom till lunch men lång tillagningstid föranledde att kajakpaddlingen också blev sen. Men trevlig tur längst en bit kust: Såg havssköldis, fregattfåglar, blåfotade Boobies o massor av sjölejon. De ligger överallt på stranden inne i stan. Tyvärr mår väl inte bebislejonet så bra, kanske blivit övergiven? Ett av dem busade med oss när vi paddlade o simmande runt oss i typ en kvart, knuffade till båten ibland o hade skoj. Vi paddlade till stranden där Darwin landsteg, sen hoppade Anne o jag upp i följebåten. Det gäller o va utvilad inför morgondagens dyk Här är uppenbart en massa fint o titta på, känns fantastiskt o vara här.
2016-11-24. Fasen också, kom ner till hamnen sen blev jag magsjuk med feber. Hade inte klarat att dyka så jag åkte hem o lade mej :( Ingen bra timing alls Men SKA va frisk i morgon
2016-12-02. Jaha, det blev lite uppehåll i skrivandet ett tag. Men den lilla parasiten jag fick i mej medförde att jag inte fick sett så mycket förutom toaletten och sjukhus. Första medicinen hjälpte lite så jag lyckades följa med Anne o dyka en dag, men jag var visst allergisk mot den o fick utslag i hela huvudet. Nytt sjukhusbesök o ny behandling som inte hjälpte. Återresa till Quito på fastlandet/höglandet men var så dålig så jag höll på o ge upp. Nytt sjukhusbesök o ny antibiotika o dropp, o vips så vände det. Surt bara, för hade jag gjort som Anne sade hade jag fått rätt medicin direkt o sparat en massa tid o kraft.
Nåväl, dykningen på Galapagos var bra, även om vi inte såg hammarhaj, o jag missade Galapagoshajen. Men där var fint ändå och såg några sköldpaddor mm. Men tyvärr blev det ju att jag mer eller mindre missade Galapagos. Fast fick ju sett blåfotade boobies, fregattfåglar, sjölejon o lite havsleguaner mm, även om det inte blev i samma omfattning som jag räknat med. O landsköldpaddor såg jag bara från bilen.
Men nu är jag på bana igen, och vi har åkt vidare från Quito till Ottavalo. Stannade till vid monumentet där fransmännen fastställde var ekvatorn är nån gång på 1700-talet, o det visade sig vara bara 100 m från där indianer bestämt den till nån tusen år tidigare. Sicket sammanträffande.
Och landskapet här är så otroligt storslaget. Enormt höga branta berg, vulkaner överallt, geologiska formationer med kalkstenslager o gamla havsbottnar, djupa branta raviner. Bengt W, du hade älskat det. Och överallt bor det folk. Bebyggelse o små åkrar överallt, de odlar en bra bit över 3000 möh långt upp på branta sluttningar, nästan upp till trädgränsen.
Idag var vi på nåt varken jag eller Anne gillar egentligen, en fågelpark. Men det SKA va ”sanctuary” för skadade fåglar, men vi har våra tvivel. Men där var enormt vackra inhemska rovfåglar, bla Condorer vilket var anledningen vi åkte dit. Men vi kommer troligen att se dem flyga vilt också snart. Och det vi trodde var en guidning om verksamheten förstod vi sen var en uppvisning av falkenerare, så vi åkte tillbaks utan o titta på spektaklet. I eftermiddag blir det marknaden, och imorgon far vi vidare söderut till Banos. Blir lite bush-camp o en tur in i Amazonas, innan vi letar oss vidare söderut mot Peru. Skönt o va i form igen, o dessutom har jag inte varit så bra i ryggen som nu på evigheter. På denna höjden blir ryggraden ca 5 cm längre, o det var kanske vad jag behövde ;)
2016-12-06. Tillbaks i lilla turiststaden Banos, en stad som lever på upplevelseturism. Två dagar har vi varit i Amazonas, i Pastaza-området med flod med samma namn. Det är övre/västra delen av Amazonas, dvs floden är inte så stor här, ca 30-40 m bred. Inte mycket jämfört med Amazonasfloden, men alla är ju små i början. Vi började med ett besök på djur-sanctuary dvs djurpark med djur som beslagtagits av polisen eller hittats skadade. Och de återför de djur som kan till skogen, men vissa är allt för domesticerade eller skadade på annat sätt och får stanna.
Sen ut på liten färd i träkanoter på floden, trevligt och blött. Efter Lunch gick vi på ”promenad” i djungeln några timmar. En dryg timme upp och ner för branta hala leriga slänter, rötter och sten, vadande genom bäckar, och allt detta i ca 30 grader värme och 98 % luftfuktighet. Nåväl, det förde oss till ett vackert vattenfall där vi kunde svalka oss antingen i själva duschen eller poolen nedanom.. Amazonas. Man kunde gunga ut över stupet, men både Anne o jag var för trötta. Annars är det nog läckert o svinga sig ut i gungan på 100 m höjd. Sen traskade vi tillbaks till vårt tillfälliga hem ute i skogen för middag, ny dusch och välbehövlig vila. Några timmar spenderade vi i hängmattan, titta på eldflugor och lyssna på regnskogsserenad spelad av otaliga insekter och grodor. Regnskogens ljud är helt fantastiskt, och vi somnade tidigt till detta spel.
Ny dag, ny promenad och nytt vattenfall. Fast mycket längre promenad, brantare, halare och bitvis fick vi simma med stövlarna på för o finna ”the hidden waterfall”. Ganska kämpigt, men regnskogen är vacker. Jag älskar dessa vackra träd, översållade med epifyter av alla de slag. Och vi såg massor av vackra fjärilar i alla storlekar och färger. Och vackra fåglar, blommor, spindlar, insekter dofter, ljud och vyer. Ja regnskogen är helt enkelt en fantastisk upplevelse, även när man är i bebyggelsens närhet och på turisternas jungle-trail. Sen avslutade vi dagen med besök i en indianby och sen en kakaofarm varefter vi återvände till Banos.
En kort reflektion. Även om det är ganska fattigt här i Equador och många hus mest liknar ruckel, så har vi inte set så många som har det så riktigt illa. Några tiggare i Quito, men ute i de mindre städerna o byarna tycks folk kunna försörja sig, även om det inte blir något överflöd. Men de är flitiga, odlar långt upp på bergssluttningarna, o där det är så brant så de flesta svenskar inte skulle gå där ens. Och standarden på de större vägarna är otroligt fin, ofta bättre än i Sverige.
Men idag har vi bara tagit det lugnt, badat i varma ”källor”, fått massage, manikyr o pedikyr. Helt enkelt hämtat krafter o tagit hand om oss. Vilket var välbehövligt. I morgon åker vi vidare mot Peru, o är utan internet på ett tag. Mot nya mål, nya äventyr, nya upplevelser. Vi ses o hörs…
2016-12-09. Nu är det mycket bussande. Efter lång dag på bussen i onsdags kom vi lite fel på det och blev tvungna att campa på en bensinmack. Men den vänlige gevärsförsedde föreståndaren låste upp toaletterna för oss o lät oss sova i bussarna på parkeringen medan han höll vakt. Så numera är vi i Peru, efter en osedvanligt besvärlig gränskontroll. Tog väl typ 2 tim innan Equadorianerna fick fart på sitt datorsystem, o sen ville de inte släppa ut oss för nåt tjafs om att det inte var samma chaffisar som tog in bussarna i landet. Nåväl efter några timmar löste det sig o vi kunde köra o ställa upp bussarna för grillkväll på stranden. Trevlig kväll tillsammans hela gänget, och för en del blev det nog lite sent. Vidare bussfärd, och för tillfället hämtar vi krafter i lilla staden Mancora medelst sol o bad. Dryga 30 grader i skuggan o 28 i vattnet, höga vågor o starka strömmar låter ju läckert, men stenig botten gjorde badet besvärligt idag. tom lyckades jag sträcka ena armen o stuka ett finger när jag försökte komma ut och bada. Men det var skönt när man väl kommit. I morgon blir det bussresa hela dagen till Huanchaco.
2016-12-11. Skit också. Ytterligare en magsjuka sen mitt i förra natten, så det blir o stanna på vandrarhemmet i dag medan de andra åker och tittar på en lerstad från en indiankultur före Inka-kolonialismen. Och ca 12 tim bussresan Mancora-Huanchaco blev dryg med magsjuka, Nåväl, det är bara o ta det som det är….. Och jag ska inte tycka synd om mej själv. Den del av Peru vi sett nu är mest öken och avsevärt fattigare än Equador. Till stor del är det riktiga ruckel som folk bor i, och sopor tycks man bara slänga rätt ut där man är. Det är som en soptipp där allt löst flyger kring, bitvis tycks toaletter knappt finnas, och vatten är verkligen en bristvara. Jag är glad över att vara född i Sverige i den tid som är. Vi har det verkligen fruktansvärt bra.
2016-12-12. Nåja, denna gången gick det över avsevärt snabbare. Det samband jag kan hitta är att innan utbrotten har jag ätit räkor, så det blir inte fler såna om de inte är varma o nylagade. Lite snöpligt att bli sjuk efter de flirtat så med mej på restaurangen. Åt först en kall gratinerad potatismos med kycklingröra, men blev inte mätt så jag fyllde på med en avocado med räkor. Och på bägge rätterna hade de skrivit ”I Love You” med sås, o det gjorde de inte till nån annan. Och bara jag blev sjuk…. Men i övrigt var väl Huanchacu en trevlig liten stad, och kvällen efter åt jag jättegod fisk, Anne fick goda grillade grönsaker. Idag har vi bara åkt buss, typ 13 timmar eller mer. Genom en oändlig öken som nästan kunde varit Sahara. Sand o berg nästan hela tiden, fast med korta bitar jordbrukslandskap. Och mitt ute i absolut ingenting ligger en restaurang, typ 5 mil från närmsta hus. Inte konstigt ägarinnan tycktes uppgiven o ointresserad. Och nu har vi anlänt till Lima, en 10-miljonersstad som är gigantisk även till ytan, och med världens mest kaotiska trafik. Men våra chaffisar fixade det galant även om det tog nån timmar o köra genom staden till hotellet. Snabb incheckning o ut o käkade en mycket god middag, o nu kallar sängen.
2016-12-13. Lima. En stad med ca 10 miljoner invånare och hektiskt gatuliv. Jag slappade på förmiddagen medan Anne åkte upp till ett hjälpcenter i kåkstäderna tillsammans med Viktoria som är engagerad i ett projekt där. 70 % av Perus befolkning lever under dessa förhållanden. Fattigdomen är ganska enorm, även om det inte tycks vara någon svält av afrikanska mått. Men väldigt fattigt, folk bor i simpla skjul och har verkligen svårt att få ihop tillvaron.
Om någon vill stödja människorna där är varje slant välkommen. Titta in på: http://www.hakutours.com/index.php och swisha pengar till 0709-371107 (Viktoria Lindquist) så kommer det hjälpcentret tillhanda.
2016-12-15. Idag tog vi en båttur ut till naturreservatet Islas de Ballestas. Öarna kallas fattigmans-Galapagos eftersom man kan se rätt mycket av de fåglar som finns där, liksom sjölejon i mängder. Öarna är täckta av guano, som utvinns och används som gödning. Vi såg Humboltpingviner, Peruansk sula, Guanay (ser ut som en sorts skarv) , Inka zarcillo, kalkongam, pelikaner mm och såklart sjölejon. Och lukten var inte turens höjdpunkt . Vi såg ett sjölejon som klättrade upp på en klippa, överraskade en ungfågel o tog den o käkade frukost. Ja så kan det gå när man inte är vaksam.
2016-12-16. Idag åkte vi vidare mot Nasca. Gjorde ett stopp några timmar i en oas vid Ica för en ökentur med ”Mad-Max liknande” ökenbilar med vrålande V 8-or i 45-50 graders värme. Upp o ner för dynerna i vansinniga lutningar, o de påstod att detta är världens högsta sanddyner, vad vet ja?. Ungefär som en rejäl berg o dalbana fast utan o sitta fast på skenor. Verkligen vrål-kul. Och vi stannade på några ställen o åkte sand-board (liggande), vilket också var jättekul. De sista två åken var vansinnigt brant lutning o rejält högt, så det gick fort o va kul, men jösses va sand man hade överallt sen. Efteråt smakade en kall cervesa underbart.
2016-12-17. Nascalinjerna sådär lite grann från ovan i sex-sitsigt flygplan. Det måste tagit oerhört lång tid att förfärdiga alla de konstverken och ”kalendrarna” eller vad nu linjerna är avsedda som. Men det är otroliga mängder linjer och mönster, och otroligt stor yta de täcker. Och bästa teorin är nog att det är en astronomisk kalender. Dänikens teori om rymdgubbar tycker jag inte är så trovärdig, och ”astronauten” liknar inte ens en astronaut. Nåväl, det var en trevlig flygtur, och en imponerande anläggning med mellan 2 000 år på nacken. Dessutom fantastisk utsikt från planet, och lite kul o se ett sånt deltalandskap det är på högplatån trots att det aldrig regnar och förmodligen inte runnit vatten i den floden på typ tusen år. Resten av dagen blir det att slappa, o ikväll är det lite fest.
2016-12-19. Vi lämnar ökenområdet och den 40 gradiga värmen, och far österut över Anderna mot Cusco och Machu Pichu. Avfärd kl 7.00 och bussresa hela dagen till sen kväll. Bitvis går det sakta, stigningen är rejäl, men till kvällen har vi kört över 40 mil, och har ca 20 kvar. Landskapet är oerhört varierande och dramatiskt. När vi stannar för lunch börjar det regna och hagla, och strax snöar det också. Tyvärr var det just detta området vi hade bäst chans att se condorer, men de flyger inte vi sånt väder. Men lite alpackor fick vi se i alla fall. Och satt nytt höjdrekord, nån sa att vi var på 5230 m som högst (lite ovisst men högt var det), och rätt många blev lätt höjdsjuka. Själv blev jag mest andfådd o svårt att andas, samma med Anne. Och lite influensa och magsjuka florerar i sällskapet, o både jag o Anne har haft en släng av lite av varje, men inget allvarligt. Övernattning i bussen nere i en dal där det var betydligt varmare, över 20 grader hela natten, så kontrasterna är stora. Efter tidig frukost fortsätter vår färd på slingriga vackra vägar genom ett vackert dramatiskt landskap, upp och ner. Och snart har vi väl vant oss vid höjderna och den tunna luften. Nu på kvällen den 20:e har vi anlänt till Cusco (3400 m ö h). I morgon blir en vilodag, lite sovmorgon, kanske massage. Nu stannar vi här till julafton då vi åker till Machu Pichu.
2016-12-22. Framme i Cusco, fortfarande i Peru, och ska till Machu Pichu på julafton. Men först lit äventyr här, så idag åkte vi på rafting. Jag har aldrig provat innan men det var kul. Guiderna är ju skickliga så vi bara hjälper till med muskelkraft på hans order. Väl inbyltade i våtdräkt, regnkappa och flytväst for vi nerför forsarna. När vi väl vant oss hade vi önskat att det blev någon lite vildare fors som avslutning, men klass 3 var ändå jättekul. Sen vedeldad bastu och efter vi torkat o ätit lunch åkte vi linbana över floden typ 15 m upp, Roligt om jag inte blitt dålig direkt efter lunchen igen.
2015-12-23. Var kass som hundan i magen i natt, och när jag vaknade trodde jag inte jag skulle klara dagens tur. Men beslutade mej o åka ändå, kan inte låta magsjukan styra allt. Och alla här har det emellanåt, sen bättre nån dag, o sen är det tebax igen några dagar. Så började med ny penicillinkur, o stoppade i mej massa andra piller för magen o lade mej i baksätet när vi körde mot Sacred Valley, o minsann, när vi är framme vid lunch är magen ok. Har dessutom kommit på att jag KAN bli åksjuk, bara omständigheterna är tillräckligt guppiga, krängande och tillräckligt höga avgashalter i luften (jag prisar svenska avgasregler). Sista 1,2 milen var på en liten, slingrig serpentinväg, med lerig yta o rejäla stup på sidorna. Inte min favorittyp av väg även om den är vacker, o dessutom såg vi en dödsolycka på vägen dit. Nåväl slutligen var vi framme i en liten ålderdomlig by, genuint Peruansk, där vi parkerade, tog vårt pick o pack och knatade iväg till utsiktsplatsen där vi hoppas få se condorer. Dessa enorma fåglar som i princip var utrotade för några decennier sedan. Bara 3km promenad dit, men eftersom det är på 3 400 m höjd, och det går upp o ner hela vägen, ca 300 m höjdskillnad bör det varit, så är det rätt jobbigt o promenera. Men underbart vackert, och sen vi lämnat byn såg vi inte ett hus någonstans utan det är verkligen vildmark. Stigen är någon meter bred ibland mindre och ligger högt upp på den branta sluttningen, och utsikten är verkligen "breath-taking"promenaden i sig. Efter 1,5-2 tim kom vi fram till utsiktsplatsen, och direkt ser vi två condorer komma på nära håll. Men sen börjar det regna o dimman kommer så fåglarna försvinner. Vi väntar länge o guiderna vill vi ska åka, men vi tycker det ser ut o klarna upp och dröjer oss kvar rätt länge. Då kommer solen och ganska snart har vi sex condorer som seglar i dalen nedanför oss. Detta tillsammans med att vi står 800-1000 m ovanför den slingrande floden, fantastiskt ljus och dramatiska bergskammar är verkligen en stark upplevelse. Det var mäktigt. Nåväl allt har ett slut o vi flåsar tillbaks till bilen, och han kör fast inne i byn på den leriga vägen. När vi och halva byn försöker få loss bilen ser vi att idioten har blankslitna däck, i princip inget mönster. Vi sade såklart till på skarpen så han körde rätt försiktigt ner, men det kändes obehagligt. Men det slutade väl o vi var rejält trötta när vi kom fram till hotellet. Senare förstod vi att den vandringen var nog tuffare än Inkaleden tom, så tur vi inte visste det innan vi bokade.
2016-12-24. Och idag åkte vi till Machu Pichu by, för att åka upp till Inkastaden på Juldagen. Tyvärr inte så trevligt att se ytterligare en dödsolycka på vägen till tåget, men de flesta kör verkligen som idioter här i Peru. O kör man om vid möte så är risken stor att den mötande inte hinner bromsa/väja, så är det ju. Sen hjälper det inte o tuta, det kanske de lär sig här också med tiden.
Sen blev det tågresa med Inka-Rails smalspåriga järnväg, underbar utsikt, rätt sköna säten o fruktansvärt skumpigt. Framme i Machu Pichu blev det bad i varma källor och gemensam middag med övriga som åkt tåget istället för Inkatrail o Jungletrail. På juldagen gick vi upp 04:15, käkade frukost och stack upp till Inkastaden, helt salut efter att Peruanerna haft fyrverkeri till efter kl 2 på morgonen, så vi missade sömnen. Men Machu Pichu är verkligen en imponerande syn, och imponerande arbete. Terrasserna är rejält djupa, väldränerade och matjord har tex burits upp. Tydligen anser man numera att staden har varit utbildnings-center, bla för jordbruket där man växtförädlat för att grödor tex ska tåla odling på hög höjd, se även bild på terrasserna på intilliggande berg, där vissa med stor möda tog sig upp. Bitvis var de tvungna att ta hjälp av rep då det var för brant att gå normalt, även för de som är vana vid bergsmiljö. Det var en fin utflykt, som tyvärr grumlades av dålig tidsplanering, vi skulle upp så tidigt för o nå solporten när solen går upp, men det gick inte. Så egentligen kunde vi fått sova lite längre o sluppit va helt borta av trötthet. Och jag trodde detta skulle bli resans höjdpunkt, men kan något slå condorutflykten? Tvivlar på det. Men imorgon blir det vilodag., sen åker vi vidare mot Bolivia..
2016-12-28. Punjo, sista anhalten i Peru. Vi åkte ut på Titicacasjön och tittade på hur urosfolket bor på sina flytande öar, byggda av tortora-vass (egentligen säv), och höra lite om deras liv. De har bott i över tusen år på dessa öar som de ständigt bygger på. Ett fiskar och jägarfolk som inte funnit sig tillrätta med jordbruk och liknande utan lever enligt sina egna traditioner. Några familjer bor tillsammans på varje ö i små vasshyddor, och livnär sig på fiske, andjakt och fiskodling. Byggmaterial till öar, hus och båtar får de från sjöns säv. Men på senare tid har de börjat ta till sig det moderna livet såsom plast på takens insida, solpaneler, tv och belysning. För att kunna köpa saker har de börjat arbeta med turism, och detta förändrar såklart deras liv, så hur framtiden ser ut kan man väl bara gissa. Blev kompis med en liten pojke där, vi satt och lekte med en näve rostiga spik och en plastflaska han hade. Och han tyckte det var roligt o se sig själv på bild i kameran. Tänk så lite det behövs ibland.
Efter detta åkte vi vidare mot Copacabana i Bolivia, en liten ort på 3 840 m höjd och med ca 6 000 invånare och nästan lika många turister. Efter en lång natts god sömn och sen frukost tog vi en vilodag, vilket inkluderade en promenad upp på stadens bergstopp, vilket innebar ett antal hundra höjdmeter i brant stigning. Först på gator, sen på en lång stentrappa. Inte bara vi utan även lokalbefolkningen flåsade och pausade OFTA på vägen upp. Där uppe var en fantastisk utsikt över sjön och byn. Dessutom en massa katolska minnesmonument och en j-a massa försäljare såklart. Promenaden ner var oerhört mycket enklare även om det var småhalkigt och besvärligt underlag. Gissa om det smakade gott med en stor kall cerveza efter det. Fast den där cocasnapsen var inte nån höjdare, cocabladen smakar som surt gammalt hö, vare sig det är som te, snaps eller o tugga på. Så det faller mej inte riktigt i smaken. Och imorgon åker vi vidare mot La Paz, världens högst belägna huvudstad där vi tillbringar nyåret.
2016-12-30. Jaha, i detta lätt kaotiska land kan det mesta hända. Resan mellan Copacabana och La Paz var väl lite av en prövning, speciellt för chaffisarna. I Lagos går vägen via ett sund där alla bilar fraktas över via pråmar, försedda med en 20 hk utombordare. Mycket rangligt speciellt för bussar o lastbilar, trots det lugna vädret. Vi åkte inte i bussen på överfarten utan fraktades över i små båtar. Och när de skulle köra upp den ena bussen på pråmen hade gubbarna inte förtöjt pråmen ordentligt utan den gled ut och bussen stod, efter ett fall på ca 0,5 m med underredet på rampen med framhjulen hängande i luften. Efter ca 2 tim hade de lyckats lyfta bussen, bygga på rampen med stenar och sen backa tillbaks till torra land. Och som väl var, inga allvarliga skador på bussen eller människor. Tre tim försenade fortsatte färden till La Paz. Strax innan La Paz i en enormt stor halvfärdig o spöklik förstad var det ”detour” pga stort vägarbete, vilket innebar att köra på smågator utan ordentlig beläggning genom staden. Eftersom det var mycket trafik och nyss hade snöat med snöblask som smälte var inte underlaget det bästa. Dessutom blev det bitvis att köra igenom vatten som rann/forsade på vägen o eroderade fram djupa diken. Men till slut kom vi fram, lastades om till nån lokal buss o kom fram till hotellet. Slutet gott, allting gott (kvällsmaten var väl åtminstone ok).
2017-01-01. La Paz, världens högst belägna huvudstad, och möjligen även världens mest kaotiska. Nåja, kaotisk är den men det finns säkert värre. Men igår på nyårsdagen var det marknad precis överallt, stånd på trottoarer o gator o en massa trafik. Och samma saker i stånden så när man gått 100 m har man redan sett allt. Torkade lamafoster och begagnade skor bredvid färska grönsaker, cocablad och knallgula underkläder och MASSOR med folk. Men vi klarade turen utan att ficktjyvarna fick något av oss. På kvällen var det såklart lite nyårsfest, men den var lätt avslagen då de flesta var jättetrötta o längtade till tolvslaget. Många hade cyklat dödens väg (dock inte vi eftersom vi var för trötta) o varit uppe tidigt o kommit hem sent. Dessutom hade jag bara tänkt cykla den vägen om det var torrt o fint väder, vilket det inte var. Och idag åkte vi linbana till stans övre delar och efter lång promenad genom ytterligare en marknad, taxitur nån km så tog vi en annan linbana ner. De håller på att bygga ut ett stort nät av linbanor eftersom trafiken är helt kaos och luften usel pga avgaserna. Och det funkar jättebra o går mycket snabbare än bil, dessutom kostar biljetten bara 4kr. På vägen upp såg vi en bil som kört ut för stupet o fastnat i en bergsskreva, omöjlig att få loss så där satt troligen folk kvar i den ihoptryckta bilen. Men La Paz är nog inte riktigt en plats jag skulle vilja bo på, trots att det ligger otroligt vackert omgivet av berg och snöklädda toppar. Men vi tog det mest lugnt, sov länge o slappade mycket o hämtade krafter.
2017-01-03. På plats i Uyuno en dags färd från La Paz. Hotellet är helt ok, utom att vi delar toa/dusch med resten av våningen, och att rummet stinker malmedel. Men här är varmt o finns gott om varmvatten i duschen eftersom de satsat på solceller. Och tom värme på rummet även om det inte behövs nu. Men värmen uppskattas efter några veckor med svinkalla nätter o fuktiga kalla rum.
Idag besökte vi världens största saltöken (många ställen vi besöker är världens högsta/största/torraste eller nåt), vilken även är den högst belägna saltöknen. En enormt stor (12x14 mil, ungefär som Skåne) gammal sjö som tidigare hängt ihop med Titicacasjön men blivit avskild efter lite platt-tektoniska rörelser för en evighet sen. Med ett största djup på 140 m blir det en rejäl volym. Nu har den torkat ut och är bla världens största kända lithium-tillgång. Man håller på att anlägga en fabrik som ska vara klar nästa år, delvis finansierad av Iran. Känns tryggt o säkert för övriga världen tycker jag. Men det var en läcker miljö med optiska fenomen uppstickande saker reflekteras i saltytan, så det såg ut som om de mindre öarna svävade i luften. Vi åkte ut till en ”ö” en bra bit ut, den var ett gammalt korallrev som kommit upp sig, närmre bestämt till ca 3 800 m ö h. En mycket karg miljö, bevuxen mest med jättekaktusar upp till ca 4-5 m höga och de största flera hundra år gamla. Lite fina fåglar fanns där tillsammans med några lamor, och en stor gnagare. Denna jag tydligen vid regnperioden då de inte kan ta sig därifrån, och är idag hotad till sin existens.
En mestadels trevlig o bra dag, frånsett att jag mått illa, fortfarande är förkyld, vilket Anne är sen tre veckor, så vi har inte alls mått bra idag. Hoppas bara Anne inte fått lunginflammation, utan att det ”bara” är förkylningen och den tunna luften. För den påverkar oss alla, mer eller mindre (oftast mer, speciellt i uppförsbackarna).